Skrivet av: moeliten | september 24, 2009

Slutet

I lördags blev han fyra månader. Och nu blev jag klar. Här är berättelsen om Axels födelse:

I måndags kväll (den 18 maj) hade jag lite känningar i magen, troligen efter eftermiddagens hinnsvepning. Men det som kändes mest annorlunda var en slags oro i kroppen. Jag kände mig rastlös på något sätt. Vi la oss tidigt, hann med ännu en färdknäpp och somnade. Jag sov lite dåligt och vaknade 1.40 av att det kändes lite blött mellan benen. Tog en bit papper för att torka bort ”flytningen”, men då sa det ”swosh” och hela sängen blev blöt. Så nu vet jag hur det känns med vattenavgång! 🙂

Medan M sprang och jagade handdukar stod jag mest och fnittrade. När det hade lugnat sig ringde jag förlossningen, som tyckte vi skulle komma in inom två timmar, särskilt med tanke på att förlossningen med A gick så fort och för att vi visste att bebisen var liten. Men vi behövde inte stressa då jag inte hade några regelbundna värkar. Jag tog en dusch och åt lite yoghurt, M värmde lasagne och åt mitt i natten. Man kan ju undra vem av oss som stod inför den tuffaste fysiska prövningen? 😉

A vaknade av vårt stökande och undrade vad vi gjorde uppe mitt i natten. Jag berättade att vi skulle åka till sjukhuset för att lillebror snart skulle födas och i bilen tyckte A att ”Vad tokigt att Lillebror kommer mitt i natten” men var rätt cool ändå, när vi lämnade honom hos mina föräldrar.

Under vägen till sjukhuset fick jag några värkar, men inga som gjorde särskilt ont. Vi kom fram till förlossningen ca 3.30 och fick vänta lite i receptionen (nybyggd och jättefin förresten!). Allt var så annorlunda mot förra förlossningen, då vi åkte in för att jag hade så onda värkar. Då kunde jag knappt tala för mig själv, men den här gången kände jag mig så peppad. Jag fick ligga med ctg-remsa i 30 min eller så men jag hade inga regelbundna värkar alls, någon enstaka bara. Vi pratade om hur vi ville ha det, jag ville vara så upprätt som möjligt under förlossningen och fick börja i duschen (kl 4). Eftersom vattnet gått fick jag inte bada, men i efterhand tror jag att duschen ändå var bättre. Jag kunde stå och gunga när det kom värkar och det var riktigt skönt. Jag duschade och sjöng ”Gunga lite grann” och försökte dansa ner bebisen genom bäckenet.

Efter någon halvtimme började jag känna mig väldigt svag i benen, yr och illamående. Mats larmade och usk-an Kristina kom. Hon sa direkt att ”bebisen nog är vid spinae och att det här kommer gå fort”. Det var ungefär vad jag tänkte innan hon sa det, men jag vågade inte hoppas att det hade gått så fort! Hon höll med om att det var läge att sluta duscha och gav mig en spypåse. J Jag klädde mig i vit skjorta och gick bort till sal 5 (samma som storebror föddes på!), där gåbordet stod och väntade på mig. Där höll jag mig ett bra tag, tills benen nästan vek sig under mig. Jag började bli rejält trött i benen och fick in en boll att sitta på. Det funkade inte alls kände jag, för jag vill ta värkarna stående så det slutade med att jag stod upp och hängde över sängen istället. Nu hade värkarna blivit regelbundna och gjorde lite ondare, men jag andades bra, hade öppna ögon och vågade verkligen ta emot dem. Jag kom på mig själv med att spänna mig och blunda ibland och då gjorde det genast ondare. Det var så häftigt! M masserade mig i ryggslutet under värkarna, det lindrade bra!

5.30 kollade bm hur öppen jag var och gissa om jag blev besviken när hon sa att det bara var tre cm! Men jag vet ju sen förra gången att det inte spelar någon roll, det är ungefär då jag börjar komma igång. 😉 5.40 provade jag lustgasen. Med facit i hand så borde jag ha hoppat över den. Den ställde mest till det och jag fick inte alls till andningen med masken den här gången. Jag fick ofta två värkar i rad och då hade jag redan tagit bort masken när den andra värken kom och den hjälpte inte alls. Dessutom tyckte jag gasen smakade illa och jag kände mig yr och borta när jag tog den. Så jag lät bli den efter en stund. Efter en stund ställde jag mig på knä i sängen och hängde över sänggaveln, det funkade bra och jag kunde sjunka ner mellan värkarna och vila lite. Det tryckte på mycket neråt nu och bm kollade åter hur öppen jag var. Kl 7 var jag öppen 6 cm, men hon sa att det kommer att gå fort nu. Jag hade svårt att låta bli att krysta när impulserna kom, men bm sa att jag skulle följa min kropp. Både bm och uskan började oja sig om att de skulle missa födelsen med några minuter, men önskade mig lycka till. Den nya bm hann lagom presentera sig innan det rasslade till. 7.38 var jag fullt öppen och nu kunde jag krysta ordentligt. Bebisen började visa tecken på stress och hjärtljuden gick ner under längre perioder. Jag var så trött i benen nu att jag låg på sidan i sängen. Bm fällde upp benstödet och jag hade högra benet där och låg bra på sidan. Efter ett par krystvärkar kände jag hur huvudet var nära att komma ut, det spände rejält. Jag frågade om jag kunde känna och bm sa åt mig att göra det. När jag kände hans lilla, klibbiga huvud fick jag förnyad kraft. Nu ville jag få träffa honom!! Hon sa åt mig att våga krysta och att nu vill bebisen ut. På nästa värk tog jag i och krystade ut vår lilla pojke. Klockan var 7.56 och jag hade haft en fantastisk förlossning som gått alldeles lagom fort.

Han skrek inte på en gång, men det var ändå aldrig någon panik. Bm gnuggade honom med handdukar och jag hörde att han stånkade lite så jag var aldrig orolig. Lite blå var han, men efter någon halv minut fick jag honom upp till mig och lyckan var total!

Det var så lugnt och mysigt inne på rummet och navelsträngen fick pulsera färdigt innan den klampades och Mats klippte den. Det tog några minuter och vi bara njöt under tiden, hud mot hud med denna lilla underbara varelse. Att det var en Axel var det ingen tvekan om! Ganska snabbt började han söka efter bröstet och sen dess har det varit hans favoritplats. 🙂

”Du är som gjord att föda barn” sa bm som var med och välkomnade vårt lilla mirakel. Alla hade vi fel i våra gissningar när han skulle vägas. Mats tippade på 2700 g, jag på 2800 g och barnmorskan trodde nästan han vägde 3 kg. Vågen visade 2570 g och måttbandet 48 cm. 32 cm runt huvudet.

Jag är så glad att jag läste bra böcker innan jag födde! Det gav mig garanterat en bättre förlossning, där jag slapp ha så ont och istället var aktiv!

Det här är slutet på vår saga. Slutet på vår längtan. Bloggen har fyllt sitt syfte och kommer nu endast att vara ett minne av vår längtan. Lilla 2-an är hos oss nu och vi är så glada för det. Nu har vi två mirakelkillar.

Tack till alla er som följt vår väg hit, genom försök, misslyckanden, svåra beslut, tankar, hopp, sorg och till sist en massa glädje!

Annonser

Responses

  1. Tack för berättelsen! Jag sitter här och är gravid i femte månaden med första barnet. Märker att jag lättare blir berörd numera (snyftade lite när jag läste). Lycka till med allt.
    Lisa

  2. Önskar er fortsatt lycka! Tack för att du har delat med dig! Kram

  3. Å vad fint! Du får inte plocka ner bloggen, Elin. Jag tänker ta inspiration från ditt förlossningsbrev när det väl är dags för oss.


Kategorier

%d bloggare gillar detta: