Skrivet av: moeliten | september 24, 2009

Slutet

I lördags blev han fyra månader. Och nu blev jag klar. Här är berättelsen om Axels födelse:

I måndags kväll (den 18 maj) hade jag lite känningar i magen, troligen efter eftermiddagens hinnsvepning. Men det som kändes mest annorlunda var en slags oro i kroppen. Jag kände mig rastlös på något sätt. Vi la oss tidigt, hann med ännu en färdknäpp och somnade. Jag sov lite dåligt och vaknade 1.40 av att det kändes lite blött mellan benen. Tog en bit papper för att torka bort ”flytningen”, men då sa det ”swosh” och hela sängen blev blöt. Så nu vet jag hur det känns med vattenavgång! 🙂

Medan M sprang och jagade handdukar stod jag mest och fnittrade. När det hade lugnat sig ringde jag förlossningen, som tyckte vi skulle komma in inom två timmar, särskilt med tanke på att förlossningen med A gick så fort och för att vi visste att bebisen var liten. Men vi behövde inte stressa då jag inte hade några regelbundna värkar. Jag tog en dusch och åt lite yoghurt, M värmde lasagne och åt mitt i natten. Man kan ju undra vem av oss som stod inför den tuffaste fysiska prövningen? 😉

A vaknade av vårt stökande och undrade vad vi gjorde uppe mitt i natten. Jag berättade att vi skulle åka till sjukhuset för att lillebror snart skulle födas och i bilen tyckte A att ”Vad tokigt att Lillebror kommer mitt i natten” men var rätt cool ändå, när vi lämnade honom hos mina föräldrar.

Under vägen till sjukhuset fick jag några värkar, men inga som gjorde särskilt ont. Vi kom fram till förlossningen ca 3.30 och fick vänta lite i receptionen (nybyggd och jättefin förresten!). Allt var så annorlunda mot förra förlossningen, då vi åkte in för att jag hade så onda värkar. Då kunde jag knappt tala för mig själv, men den här gången kände jag mig så peppad. Jag fick ligga med ctg-remsa i 30 min eller så men jag hade inga regelbundna värkar alls, någon enstaka bara. Vi pratade om hur vi ville ha det, jag ville vara så upprätt som möjligt under förlossningen och fick börja i duschen (kl 4). Eftersom vattnet gått fick jag inte bada, men i efterhand tror jag att duschen ändå var bättre. Jag kunde stå och gunga när det kom värkar och det var riktigt skönt. Jag duschade och sjöng ”Gunga lite grann” och försökte dansa ner bebisen genom bäckenet.

Efter någon halvtimme började jag känna mig väldigt svag i benen, yr och illamående. Mats larmade och usk-an Kristina kom. Hon sa direkt att ”bebisen nog är vid spinae och att det här kommer gå fort”. Det var ungefär vad jag tänkte innan hon sa det, men jag vågade inte hoppas att det hade gått så fort! Hon höll med om att det var läge att sluta duscha och gav mig en spypåse. J Jag klädde mig i vit skjorta och gick bort till sal 5 (samma som storebror föddes på!), där gåbordet stod och väntade på mig. Där höll jag mig ett bra tag, tills benen nästan vek sig under mig. Jag började bli rejält trött i benen och fick in en boll att sitta på. Det funkade inte alls kände jag, för jag vill ta värkarna stående så det slutade med att jag stod upp och hängde över sängen istället. Nu hade värkarna blivit regelbundna och gjorde lite ondare, men jag andades bra, hade öppna ögon och vågade verkligen ta emot dem. Jag kom på mig själv med att spänna mig och blunda ibland och då gjorde det genast ondare. Det var så häftigt! M masserade mig i ryggslutet under värkarna, det lindrade bra!

5.30 kollade bm hur öppen jag var och gissa om jag blev besviken när hon sa att det bara var tre cm! Men jag vet ju sen förra gången att det inte spelar någon roll, det är ungefär då jag börjar komma igång. 😉 5.40 provade jag lustgasen. Med facit i hand så borde jag ha hoppat över den. Den ställde mest till det och jag fick inte alls till andningen med masken den här gången. Jag fick ofta två värkar i rad och då hade jag redan tagit bort masken när den andra värken kom och den hjälpte inte alls. Dessutom tyckte jag gasen smakade illa och jag kände mig yr och borta när jag tog den. Så jag lät bli den efter en stund. Efter en stund ställde jag mig på knä i sängen och hängde över sänggaveln, det funkade bra och jag kunde sjunka ner mellan värkarna och vila lite. Det tryckte på mycket neråt nu och bm kollade åter hur öppen jag var. Kl 7 var jag öppen 6 cm, men hon sa att det kommer att gå fort nu. Jag hade svårt att låta bli att krysta när impulserna kom, men bm sa att jag skulle följa min kropp. Både bm och uskan började oja sig om att de skulle missa födelsen med några minuter, men önskade mig lycka till. Den nya bm hann lagom presentera sig innan det rasslade till. 7.38 var jag fullt öppen och nu kunde jag krysta ordentligt. Bebisen började visa tecken på stress och hjärtljuden gick ner under längre perioder. Jag var så trött i benen nu att jag låg på sidan i sängen. Bm fällde upp benstödet och jag hade högra benet där och låg bra på sidan. Efter ett par krystvärkar kände jag hur huvudet var nära att komma ut, det spände rejält. Jag frågade om jag kunde känna och bm sa åt mig att göra det. När jag kände hans lilla, klibbiga huvud fick jag förnyad kraft. Nu ville jag få träffa honom!! Hon sa åt mig att våga krysta och att nu vill bebisen ut. På nästa värk tog jag i och krystade ut vår lilla pojke. Klockan var 7.56 och jag hade haft en fantastisk förlossning som gått alldeles lagom fort.

Han skrek inte på en gång, men det var ändå aldrig någon panik. Bm gnuggade honom med handdukar och jag hörde att han stånkade lite så jag var aldrig orolig. Lite blå var han, men efter någon halv minut fick jag honom upp till mig och lyckan var total!

Det var så lugnt och mysigt inne på rummet och navelsträngen fick pulsera färdigt innan den klampades och Mats klippte den. Det tog några minuter och vi bara njöt under tiden, hud mot hud med denna lilla underbara varelse. Att det var en Axel var det ingen tvekan om! Ganska snabbt började han söka efter bröstet och sen dess har det varit hans favoritplats. 🙂

”Du är som gjord att föda barn” sa bm som var med och välkomnade vårt lilla mirakel. Alla hade vi fel i våra gissningar när han skulle vägas. Mats tippade på 2700 g, jag på 2800 g och barnmorskan trodde nästan han vägde 3 kg. Vågen visade 2570 g och måttbandet 48 cm. 32 cm runt huvudet.

Jag är så glad att jag läste bra böcker innan jag födde! Det gav mig garanterat en bättre förlossning, där jag slapp ha så ont och istället var aktiv!

Det här är slutet på vår saga. Slutet på vår längtan. Bloggen har fyllt sitt syfte och kommer nu endast att vara ett minne av vår längtan. Lilla 2-an är hos oss nu och vi är så glada för det. Nu har vi två mirakelkillar.

Tack till alla er som följt vår väg hit, genom försök, misslyckanden, svåra beslut, tankar, hopp, sorg och till sist en massa glädje!

Annonser
Skrivet av: moeliten | juli 2, 2009

Lilla 2:an

Lilla 2:an är ju här nu. Därför uppdaterar jag inte så mycker här längre. Han finns hos oss och mår jättebra, men själva längtan efter honom är ju över. Den här bloggen handlade om just den längtan, så jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om här längre.

Jag hade tänkt avsluta längtansbloggen med en förlossningsberättelse och den kommer om ett några veckor. Jag jobbar på den. Förlossningen var snabb och bra på alla sätt, men minnet är bra men kort och därför vill jag inte skriva färdigt den förrän jag har läst journalen från förlossningen. Den får jag inte förrän på efterkontrollen som jag ska på 27/7.

Jag börjar lärs mig hur livet med två prinsar kan vara och sakta men säkert finner vi våra nya roller. Lille A tycker mycket om att vara nära och vill gärna lära sig allt nu på en gång. Sova på dagen är underskattat tycker han, även fast han ibland är så trött att ögonen rullar. Nätterna går jättefint, då sover han bra och många timmar i sträck. Oftast blir jag bara väckt en gång för att amma. Värmen är jobbig för oss alla nu, men vi håller oss i skuggan så gott det går och vädrar ur huset på kvällarna. Vi andra i familjen kan ju svalka oss med bad och vi försöker svalka av lille A så bra det går också.

Han var lite liten när han kom, men det har inte gett några som helst problem. Allt har gått fint och han äter och växer som  han ska. Nu väger han nog runt 4 kg och blev sju veckor i tisdags. Han rullade från mage till rygg innan han var två veckor och har fortsatt vara lika aktiv och rörlig. Det blir inte en lika lätt match som med storebror gissar jag. Här kanske man kan bl av mig gravidkilona lite snabbare… 😉

Nu sover han gott i sin vagn. Jag och storebror ska sätta oss under parasollet och färglägga lite bilder tillsammans. På återseende.

Skrivet av: moeliten | maj 25, 2009

Bildbevis

Här är vår minste prins Axel.

axel ny 1

Skrivet av: moeliten | maj 20, 2009

Axel är här!

Det här inlägget blir lite besvärligt att skriva, har nämligen bara en hand ledig. Jag sitter med en liten Axel på armen, som tycker att mammas tutte är bästa platsen på jorden. 🙂

Han föddes igår morse, kl 7.56, efter en snabb och toppen förlossning. Han var rätt liten, 2570 g och 48 cm, men han var så pigg och ammade direkt efter förlossningen så vi fick komma upp på familje-BB ändå. Han och jag mår jättebra och idag valde vi att åka hem. Han är värsta mönsterbebisen och äter och bajsar som han ska. 😉 Imorgon ska vi tillbaka för 48-timmarsläkarundersökningen och PKU-prov.

Bilder och förlossningsberättelse kommer när jag har två händer fria.

Skrivet av: moeliten | maj 18, 2009

Vecka 38+4 (38+3) – Ny vecka

Alla jag mötte förra veckan, som har med min graviditet att göra, var så säkra på att jag skulle föda innan veckan var slut. Den förra alltså. Nu är det en ny och jag sitter här hemma med bebis i magen. Idag har varit en ok dag, varken bra eller dålig. Jag fick sova ut imorse, för av någon anledning lyckades jag somna om när M och A hade åkt imorse. Det har inte hänt på länge och tack vare det var jag ganska utvilad ändå, trots att jag sover så dåligt på nätterna nu.

Efter två rejäla frukostar (utan någon paus emellan egentligen) så åkte jag in till SMVC för min läkartid kl 13.15. Nästan en timme försenad kom Dr B och vi fick se vårt lilla mirakel igen. Det är nog den enda behållningen vi har av de där kontrollerna jag går på  nu, förutom tryggheten att få veta att allt är står rätt till förstås. Dr B är så himla bra, han tar sig alltid tid att kika lite extra på bebisen och han försöker alltid hitta en fin bild åt oss på ansiktet. *glad* Flöde och vatten var jättefint, men jag fick en ny tid till onsdag och fick sitta med CTG som vanligt innan jag gick hem. Dr B ville se om det hade hänt något med livmodertappen och passade på att göra en ny hinnsvepning också. ”Jag drog lite”  var dagens kommentar. Tack, jag kände det. 😛

Inte så mycket nytt att rapportera alltså. Humöret är lagom just nu. Ska kanske sy lite? Behöver blöjförvaring i vårt trånga badrum i alla fall. Och jag sa till maken att det är ok att han är i Sthlm imorgon på seminarium. Jag har slutat tro på att såna dumma infall skulle sätta igång något. Kanske ska jag rent av trotsa kroppen och vara med i Vårruset också. Eller nä förresten…

Skrivet av: moeliten | maj 17, 2009

Vecka 38+3 (38+2) – Berg- och dalbana

Jag förstår fortfarande att alla bara vill muntra upp mig, men det jag skriver här är min verklighet och just nu är den inte alls så lätt. Idag har varit en riktigt bra dag, men igår var det stora bryta-ihop-dagen för mig. Allt som kunde gå fel gick fel och jag var dessutom jättetrött och hade ont. Jag har knappt sovit på två nätter nu, vaknar hela tiden och kan inte röra mig utan att det gör ont i höfter, fogar, mage och rygg.

Idag har det varit bättre som sagt och då känns det lättare med allt. Vi har haft en bra dag tillsammans hela familjen, pratat och skrattat. Jag är dessutom lovad fotbad och massage ikväll och sånt är ju alltid trevligt. Vi har fixat här hemma och det lättar min mentala stress massor. Vi har till och med hunnit med saker på den långa att-göra-listan som vi inte ens trodde att vi skulle hinna innan bebisen kom. Det känns så skönt och gör det lättare att bara vara nu.

A har kryssat 38 kryss i bebiskalendern och han förstår ju att det är nära nu. Han undrar och frågar en hel del och känner naturligtvis av våra funderingar nu. Det märks framför allt i att han är väldigt mammig och pappig. Det är klart, han står ju också inför en ny roll och när man är fem år är det inte så lätt att veta vad man ska förvänta sig. VI vet ju inte ens hur det ska bli så hur ska han kunna göra det?

Imorgon är det dags för ny koll på Specialist-MVC igen. Det är ju skönt att få komma dit och se att allt är bra (förhoppningsvis!!) så klart, men ganska påfrestande att komma dit om och om igen. Särskilt nu efter helgen. Förra veckan hoppades de som skulle jobba helg på förlossningen att vi skulle ses där, men så blev det ju inte. Jaha, kommer du igen? Har du inte fött än? Nä.

Nu ska jag lägga mig på soffan, vänta in det där fotbadet och dricka mitt hallonbladste.

Tack för alla fina kommentarer! Självklart läser jag dem!! 🙂

Skrivet av: moeliten | maj 15, 2009

Vecka 38+0 – Letar tecken

När jag födde barn för drygt fem år sen så spelades ironiskt nog Ont, det gör ont med Lena PH på radion på förlossningen. Idag när jag åkte in till sjukhuset hörde jag Hasle med Hurtful i bilen. Kunde det betyda något? Haha, aldrig har jag varit så bra på att leta efter tecken och räkna ut vilka dagar bebisen ska komma på. Varje dag finns en ny anledning att föda barn. När Hurtful lagom hade klingat ut ur bilstereons högtalare så kom jag på det. Bebisen kommer på tisdag kväll! Jo, för då körde jag förbi skyltar som talade om för mig att på tisdag mellan 19-19.40 ska vår närmaste väg till sjukhuset vara avstängd. Då ska det springas Vårrus där nämligen. För att göra det hela ännu mer komiskt så är jag faktiskt anmäld till nämnda lopp. Big Haha!! Jag hade verkligen velat springa i år igen, för att putsa tiden från förra året och äta en käck pick nick efteråt med glada kollegor. Men nä. Så blir det inte. Fast… om inte ungen kommit ut till dess så kanske jag ska masa mig runt de fem kilometrarna; det borde ju kunna framkalla vräkning? 😉

Det finns inte så mycket att rapportera från sjukhusbesöket heller. Flödet var bra och bebisen badar fortfarande i gott om vatten. Vi kikade på lilla nästippen, hjärta, aorta och bebisen gjorde kanonfina andningsrörelser med diafragman. Dr B lyssnade på mig när jag berättade om min konstiga värk i högra lårmuskeln och trodde som jag att det är muskelfästen och nerver som kommer i kläm när bebisen gympar. Han är rolig Dr B. Idag undrade han ”Hur länge ska vi hålla på med det här då?” Men han ville ändå ha mig tillbaka på måndag. Efter en perfekt CTG-remsa önskade jag trevlig helg och studsade jag nerför trapporna.

Eftersom sjukhuset hade ett planerat strömavbrott för att testa sin el-back up så fanns inga lampor på toaletterna. Så jag bilade hem till ännu mer gravida N (bf idag minsann!) och lånade toan. Passade på att ta med henne ner till hamnen för att äta god sallad och vi beklagade oss en stund tillsammans. Efter en promenad på stan, med latte i solen på Wayne’s, och sjuttiotre sammandragningar fick N skjuts hem igen och jag hämtade världens gladaste och finaste A på dagis.

Äsch, nu tar vi helg. Jag har ju ändå tid på SMVC på måndag igen. Det vore ju tråkigt att inte få träffa dem igen. (hm, vet faktiskt inte ens själv om jag är ironisk eller inte längre…) Dessutom ska vi få kulbesök här hemma i helgen och det vill jag inte missa! Nu ska jag ut i solen och blåsa såpbubblor med bästaste A!

Förresten alla tjuvläsare! Kommentera lite vettja!

Skrivet av: moeliten | maj 15, 2009

Vecka 38+1 (38+0) – Jaha

Igår var en riktigt jobbig dag. Allt som kändes så bra i onsdags var borta igår. Allt kändes eländigt och tråkigt och otroligt frustrerande.

Bm-besöket i onsdags gav inte så mycket. Visst, hon kollade bltr, hjärtljud och mätte magen men inget av resultaten var ju någon nyhet då jag kollat allt bara några timmar tidigare. Magen hade vuxit lite, helt enligt tillväxt-UL tidigare samma dag. De andra värdena minns jag inte ens, snacka om att man börjar bli blasé.

Ska snart åka iväg till SMVC igen, för UL nr 11 och troligen ny omgång med CTG-maskinen. Om allt ser bra ut idag så verkade det inte finnas någon anledning att jag kommer dit så här ofta menade Dr B i onsdags. Men de tror ju å andra sidan att jag inte ska dyka upp där idag… Varje gång jag kommer dit säger de att de trodde jag hade fött nu och hur uppmuntrande känns det då?? Det känns som ett stort misslyckande varje gång och jag är inte på topp längre.

Folk ringer som dårar för att fråga hur jag mår, om jag känner något eller om det kanske är något på g? Roligast (?) var svärfar som undrade om vi skulle komma på makens morbrors inflyttningskalas på lördag, i Stockholm. Jag förstår att alla menar väl, men ärligt talat… JAG ORKAR INTE MER! Jag orkar ine behöva svara att allt är som vanligt och att jag mår bra och känner ingenting. Snart slutar jag svara i telefon.  Jag lovar att när det väl händer något så ska vi inte glömma bort er. Herregud, jag har ju till och med två veckor kvar till bf. Tänk de stackare som går över tiden på riktigt?! Hur mycket terror får inte de uppleva? *huvva* Och tänk på alla som adopterar, som inte har aning om hur länge de ska få vänta! Jag vet ju i alla fall att vi kommer att få träffa vår bebis inom några veckor.

Eftersom jag födde A i v 37+4 så är allt efter det övertid för mig. Jag visste ju innan att det inte alls behövde bli likadant den här gången, men hur lätt är det att lura psyket egentligen? Sen när tillväxtkurvan började avvika på samma sätt som den gjorde förra gången inbillade jag mig att allt nog skulle bli lika. Inuti hjärtat är jag faktiskt glad att Lillebror vuxit lite mer än Storebror gjorde så vi kanske slipper de komplikationer som var förra gången. Men nu längtar jag väldigt mycket efter dig, Du Lillebror som är där inne. Vem är du? Hur ser du ut? Blir du lik Storebror? Det är många som längtar efter dig nu.

Skrivet av: moeliten | maj 13, 2009

Vecka 37+6 (37+5) – Lite större

Jodå, dagens viktskattning visade att Lillebror faktikst har vuxit lite till. Heja Lillebror!! Det bådar gott inför kommande bb-vistelse, då jag helst åker hem så fort det går. Flödet och fostervattenmängden var fortfarande ok, men jag ska tillbaka på fredag igen. De vill inte riktigt släppa mig nu när jag har varit där så mycket.

Efter UL gick vi in i rummet där jag skulle sitta med CTG-remsan. Jag sa till M att det är typiskt att jag kan ha många och rätt täta sammandragningar hemma, men aldrig när jag har suttit där. De kopplade in CTG-n och jag skickade M tillbaka till sina arbetsuppgifter. Jag hann sitta fem minuter innan jag fick en redig värk. Den låg uppe på 99% i över en minut och två bm stod ivriga bredvid och hoppades få skicka ner mig till förlossningen…. Tji fick de, för hemma är jag.

Kul att allt såg bra ut i alla fall. Känner mig nöjd med det, det känns helt ok. Även om jag gärna föder barn vilken sekund som helst nu, så är det ju ändå bra om bebisen får växa till sig lite mer. Idag skattades vikten till -15,2% ungefär. Roligast var ändå när Dr B såg oss i väntrummet ”Nämen, vad f*n. Har ni inte fått barn än??” med ett stort leende. Sorry B, magic finger hjälpte inte!

I eftermiddag är det vanligt bm-besök inbokat, vad hon nu kan tillföra. Fick lämna urinprov och de kollade bltr på sjukhuset. Men jag kan ju alltid beklaga mig lite hos henne och skälla lite för att hon sa att vi nog inte skulle ses idag… Det blir en anledning för mig att ta mig in till stan i alla fall. Har ändå ärenden att uträtta och så kanske man kan slå till på en god glass någonstans i solen? Om det inte hinner bli regn till dess vill säga. Det mesta känns ju rätt oförutsägbart just nu. Både vad det gäller väder och bebisar.

Skrivet av: moeliten | maj 12, 2009

Vecka 37+5 (37+4?) – En lista

Jag hittade den här listan på www.sjalbarn.se över saker man kan göra för att få igång en förlossning. Helt ovetenskaplig, men jag har ändå prickat av en del:

– Äta färsk ananas  Check!
– Ha sex; färdknäppen Check!
– Putsa fönster Nä, men speglar
– Springa i trappor
– Gå nedför trappor Check!
– Massera bröstvårtorna Check!
– Storstäda Check!
– dricka champagne
– äta kokosbollar
– kryddstark mat
– långpromenad
– ikeabesök Räknas  ensamhandling på ICA Maxi?
– dricka hallonbladste Check!
– planera in middag och bio el liknande
– ricinolja (ajabaja farligt men kan funka) No way, inget sånt!
– göra färdigt bebisprojekt (sy klart, sticka klart osv) Check!
– ut och cykla
– basilikate
– amma Barnet är ju för bövelen kvar i magen??!!
– mirakeldrycken Har jag inget recept till
– ligga på spikmatta
– ge upp; det kommer ingen bebis Typ

Nä. Det verkar bli besök på SMVC imorgon bitti trots allt. Dagen har bara bjudit på sammandragningar som vanligt, några lite ondare men inga värkar. Blod och slem också, för den som bryr sig. (jag kommer göra det när jag läser och minns senare)

Undrar hur länge de vill ha mig springandes där uppe på SMVC innan de ledsnar ihop totalt? Jag känner mig lite besviken på kroppen. Vill ju så gärna att det ska få sätta igång av sig själv. Även om flöde och fostervattenmängden var bra igår, så finns det ju en anledning till att bebisen inte växer och det skulle kännas så mycket tryggare att ha honom på utsidan. Det lät på Dr B som att man inte vill att han stannar kvar allt för länge där inne nu, då det kan gå ganska fort innan det blir dåligt. Den som lever får se.

Kl 9.15 är det dags för UL.

Older Posts »

Kategorier