Längtan efter lilla 2:an

Jag kallar mig MOE på nätet. Här skriver jag om vår väg att bli tvåbarnföräldrar, utan att avslöja för mycket om mig själv och vårt privatliv. Alla runt oss vet om våra fertilitetsproblem, men jag känner ändå att jag behöver någonstans att ventilera ifred. Om du har hittat hit och känner mig irl får du gärna följa min väg här, men låt det stanna mellan oss. Tids nog berättar jag nog.

Min kropp funkar inte som den ska. Den har inte fattat hur man gör ägg. Inget ägg, ingen bebis. Våren 2003 fick  jag diagnosen PCOS, polycystiskt ovariesyndrom, vilket innebär att man har många små vätskefyllda blåsor/cystor som ligger karaktäristsikt i ett pärlband runt äggstocken. Dessa kan medföra långa och oregelbundna menscykler, många har svårt att hålla vikten, hormonrubbningar, ökad acne och framför allt utebliven ägglossning.

Jag blev gravid 2003 efter fertilitetsutredning och två kurer Pergotime, trots mycket dåliga odds. Pergotime skulle inte fungera för mig sa doktorn, för min livmoderslemhinna växte inte tillräckligt för att ett ägg skulle kunna fästa. Pergotime kan tyvärr ge den bieffekten. Men embryot stannade kvar och resulterade i världens finaste pojke, så klart. (man får vara partisk!) Sedan dess har förstås tankar om ett syskon funnits. Vår son vill förstås bli storebror, han önskar sig en Valla högst av allt.

Syskontankarna är på ett annat plan. Den här gången vet vi förutsättningarna. Men samtidigt är det även jobbigare den här gången. Nu vet vi vad som väntar, och att det inte finns några garantier. Förra gången var vi ändå rätt naiva och för varje steg framåt blev man så överpositiv. Tänkte att ”nu får vi ju hjälp, nu kommer det att funka” osv.  Det är ju tyvärr inte så enkelt. Någonstans har jag väl hoppats att min kropp skulle börjar fungera efter den första graviditeten (man läser ju sånt), men tyvärr hör jag inte till dem. Sommaren 2007 började vi försöka aktivt (läs: kontaktade vår läkare).

Följ med oss på resan och läs om Längtan efter lilla tvåan!