Igår var en riktigt jobbig dag. Allt som kändes så bra i onsdags var borta igår. Allt kändes eländigt och tråkigt och otroligt frustrerande.
Bm-besöket i onsdags gav inte så mycket. Visst, hon kollade bltr, hjärtljud och mätte magen men inget av resultaten var ju någon nyhet då jag kollat allt bara några timmar tidigare. Magen hade vuxit lite, helt enligt tillväxt-UL tidigare samma dag. De andra värdena minns jag inte ens, snacka om att man börjar bli blasé.
Ska snart åka iväg till SMVC igen, för UL nr 11 och troligen ny omgång med CTG-maskinen. Om allt ser bra ut idag så verkade det inte finnas någon anledning att jag kommer dit så här ofta menade Dr B i onsdags. Men de tror ju å andra sidan att jag inte ska dyka upp där idag… Varje gång jag kommer dit säger de att de trodde jag hade fött nu och hur uppmuntrande känns det då?? Det känns som ett stort misslyckande varje gång och jag är inte på topp längre.
Folk ringer som dårar för att fråga hur jag mår, om jag känner något eller om det kanske är något på g? Roligast (?) var svärfar som undrade om vi skulle komma på makens morbrors inflyttningskalas på lördag, i Stockholm. Jag förstår att alla menar väl, men ärligt talat… JAG ORKAR INTE MER! Jag orkar ine behöva svara att allt är som vanligt och att jag mår bra och känner ingenting. Snart slutar jag svara i telefon. Jag lovar att när det väl händer något så ska vi inte glömma bort er. Herregud, jag har ju till och med två veckor kvar till bf. Tänk de stackare som går över tiden på riktigt?! Hur mycket terror får inte de uppleva? *huvva* Och tänk på alla som adopterar, som inte har aning om hur länge de ska få vänta! Jag vet ju i alla fall att vi kommer att få träffa vår bebis inom några veckor.
Eftersom jag födde A i v 37+4 så är allt efter det övertid för mig. Jag visste ju innan att det inte alls behövde bli likadant den här gången, men hur lätt är det att lura psyket egentligen? Sen när tillväxtkurvan började avvika på samma sätt som den gjorde förra gången inbillade jag mig att allt nog skulle bli lika. Inuti hjärtat är jag faktiskt glad att Lillebror vuxit lite mer än Storebror gjorde så vi kanske slipper de komplikationer som var förra gången. Men nu längtar jag väldigt mycket efter dig, Du Lillebror som är där inne. Vem är du? Hur ser du ut? Blir du lik Storebror? Det är många som längtar efter dig nu.
Hej där
Förstår din frustration!! C var beräknad den 18:e men väntade till den 25:e och det var dom absolut längsta dagarna i mitt liv. Långa, sega och fulla men massa onda pinvärkar…(och massor med frågor från omgivningen 
men det glömde jag nästan bort när han väl kom *s*.
Kram /Milla
Hoppas du kan få ihop något pyssel eller annat kreativt medan du väntar. En tjusig LO utifrån Scrappiz senaste skiss kanske
av: Milla den maj 15, 2009
, kl. 10:24 f m
Lillkatten är född i vecka 37+0, och lillebror kom i vecka 40+1, fast alla tror att jag gick över megalänge andra gången.
Liksom du var jag säker på att barn nummer två också skulle vara tidig och därför känns det som han kom tre veckor över tiden. Det var skitjobbigt.
Lillkattens start i livet var lite besvärlig, inte för att han var så väldans liten, men det märktes att han var lite för tidigt ute. Allt var så otroligt mycket lättare med Minikatten, det var så tydligt vilken skillnad de där tre veckorna gjorde. Så håll ut, lillebror kommer snart att vara hos er, och det kommer att bli jättebra att han väntade på sin tur, och inte skyndade för mycket.
av: kattmamman den maj 15, 2009
, kl. 11:39 f m
Det är ju sådär det ska kännas när det börjar närma sig!
Fast jag ska ärligt säga att jag inte minns hur det kändes, jag som trots allt gått på övertid två gånger. Jag bara vet att det var jobbigt, men kan inte minnas vad som var jobbigt. Folk ringde, men var det så jobbigt? När barnen väl kom var det där så oviktigt.
Hoppas att lillebror passar på att tjocka på sig där inne. Stort lycka till och många kramar! Snart, snart är ni fyra. Åh, vad spännande!
av: Karin den maj 15, 2009
, kl. 1:49 e m