Här är den, 30-veckorsmagen:

Jag inser att om Lillebror kommer vid samma tid som storebror, så är det bara sju veckor kvar. Sju veckor?!!? Det är ju ingenting. Tänk att i början av graviditeten kändes sju veckor som en evighet, en gräns mellan ovisshet och trygghet.

Jag är så lycklig att vi har kommit så här långt. Nu börjar jag slappna av på riktigt. Vårt barn överlever om det föds (med största sannolikhet) och kan klara sig riktigt bra. Efter alla år, mediciner och misslyckanden så sitter jag här med en lite boxare där inne.

Han visar att han finns. Han trycker sitt lilla huvud upp mot mina revben och säger hej. Det är inte alldeles behagligt, det är inte alltid roligt. Men det är ändå helt underbart och fantastiskt. Inuti min mage bor vår efterlängtade Lillebror och jag måste fortfarande upprepa det varje dag. Ändå är det svårt att förstå.