Nu har vi semester. Eller maken har haft det länge och jag i snart två veckor redan. Det märks på allt. Dagarna blir som de blir och vår vardags, som annars är full av planering, känns långt borta. Det är himmelskt! Till och med mensen hittade mig till slut, på dag 40 eller nåt sånt. Vem bryr sig? Well, mensvärken from hell gjorde mig på allmänt dåligt humör igår, men idag är det bättre igen.
Vi har landat i ivf-tänket lite mer nu. Vissa dagar känns det som ett stort äventyr, som en match vi ska vinna. Vi är båda envisa och har mycket tävlingstänk. Andra dagar känns det nattsvart och orättvist. Men de bra dagarna överväger och sommaren och semestern är bra för oss. Detta kunde i alla fall inte hända under en bättre tid. Nu är vi ju lediga och kan vara med varandra. I och för sig kan vi även gnälla och tjura med varandra, men det är bra, konstruktivt tjureri. Vi ska segra i ivf-matchen och vi har bra odds!
Fick nyligen veta att ett par väntar barn. Kul för dem. Ärligt talat så orkar jag inte bli ledsen, även om hjärtat skriker att det är vårt tur. De fick sitt första barn när vår son var nästan två år. Inte är det rättvist inte, men vad fan kan jag göra åt saken? Hakuna matata.
De dåliga dagarna har mest att göra med att jag fortfarande är så förbannad över att vi ska behöva betala för ivf. Att det är lyxsjukvård. Visst har vi en summa som vi kan lägga på ivf, men vi har även en kyl och frys som sjunger på sista versen, en rostig duschkabin (vår enda dusch), en lillstuga med fuktskada och ett helt hus som förre ägaren lekte Martin Timell i. Vi kunde aldrig tro att vi skulle behöva gå så här långt som till ivf, men nu är vi där. På riktigt.
