Jag har mått illa hela dagen. Av nervositet troligtvis. Inte kan man känna gravidsymptom så här tidigt ändå? Jag vill testa, men vågar inte. Vi är ledsna, nervösa och fulla av önskan om ett mirakel. Vi är tillsammans. Det känns så bra att vara två som våndas och två som går sönder av längtan. Tillsammans blir vi starkare och kanske, kanske vågar vi se vad som blir vår verklighet. Jag är livrädd för att bli kissnödig just nu. Vill veta. Vill inte veta. Vill veta. Vill inte veta.

Jag ber en tyst bön att de dumma minustesterna togs alldeles för tidigt, att det finns några celler där inne som är början till vårt barn. Jag önskar så mycket. Ja orkar inte våndas längre. MENS!! Kom i så fall!