Inget händer. Känner mig tom. Jag går och väntar. Väntar på vad? Det är nog det svåraste, att jag inte vet vad som kommer hända. Än finns små, små chanser kvar att vi lyckats snärja ett av äggen som förhoppningsvis släppte. Små, små chanser för att vi testade för tidigt. Väldigt små.

Samtidigt är det skönt att förhoppningarna inte är lika höga längre. Jag tog fallet redan i fredags, om nu mensen kommer imorn. Jag är ledsen och maken är ledsen. Vi är ledsna på olika sätt, men jag tror att vi är ledsna tillsammans. Det finns inget mol, inget alls som tyder på något. Känslan i brösten är borta. Känslan i magen är borta. Jag vågar inte hoppas på något längre. Om något positivt händer nu är det ett stort mirakel. Svaret på våra hjärtans stora längtan.