Det är fredag och helgen är så välkommen. Så nära nu, jag ska bara hålla skenet uppe i några timmar till på jobbet. Le och vara vanlig. När jag reste mig efter att ha ätit matlådan högg det till nere i magen och jag grimaserade. Blev tvungen att kväva en grymtning så att ingen skulle fråga. Jag får fortfarande runt och bär en tegelsten känns det som och så fort jag försöker röra mig plötsligt så hugger det till, spänner, drar, sticker, moler och gör sig allmänt påmint.

Jag har varit på riktigt dåligt humör de sista dagarna och insett att beslutet om att aldrig, aldrig mer äta Pergo var så rätt. Vi kanske aldrig borde har gjort de här två försöken, men nu är det så och oddsen är ju trots allt på vår sida. Emellanåt har jag mått riktigt dåligt. Inte så illa som i november/december, då jag hade riktigt mörka tankar. Men ändå så jobbigt att det inte är värt det. Efter att ha haft konstant huvudvärk en vecka är det svårt att fungera normalt. Jag har kraftiga humörsvängningar som jag avskyr. Jag tappar kontrollen över mig själv och min stackars man får stå ut med det. Han förstår ingenting när jag helt plötsligt börjar gråta för att han ätit upp all potatissallad (som jag inte ens sagt att jag ville smaka). Eller när jag får utbrott på att det är tokstökigt på vardagsrumsbordet, trots att det mest är mina saker som ligger där. Jag förstår att han inte hänger med, men jag önskar att han kunde få uppleva det jag upplever för en kort stund. Då skulle vi kanske spela i samma lag lite bättre. Eller i alla fall skulle jag känna mig som att jag tillhörde “vårt lag“. Ganska ofta känner jag mig så ensam i den här fysiska och mentala kampen. Men jag vet innerst inne att han vill och längtar lika mycket som jag, att vi är ett lag. Vi har bara olika uppgifter i laget, men så är det ju i alla lag. Det är bara svårt att inse att det är jag som är centern, som känner av, läser spel, analyserar och delegerar. Älskling, jag är din QB! Förstår du mig bättre då? Om jag talar sportspråk?

Det trycker över bröstet. Jag gillar det inte. Känner ängslan och oro. Ringde hem för en stund sen. Ingen svarade. Saknar och längtar efter min familj, mina två fina killar som ger mig glädje och som får mina tankar på bättre håll. Vi ses snart. En hel helg tillsammans!