Jeeez. Vet inte var jag ska börja. Det har snart gått ett år av behandlingar. Ingen tid kanske en del tycker, en evighet för oss då vår resa mot syskon började långt tidigare. Att vi dessutom har en missed abortion i bagaget gör inte saken lättare. Augusti närmar sig med stormsteg, den månad jag inte vill ska komma. Den månad jag inte kunde längta nog efter i julas. 2007 var året då vi skulle bli fyra i familjen. Vilket skämt! Och det gör så ont!

Jag är totalt slut och tom på energi. Allt hopp, tajmande, drömmar och tankar som kretsat kring syskonförsöken senaste året har tömt mig. Jag sätter mig personligen ansvarig och skyller på mig själv. Jag ger mig ständigt dåligt samvete för att jag inte orkar hålla mig ovanför ytan och kan leva på normalt, sida vid sida om resten av livet. Känner mig som världens sämsta mamma som fokuserar så mycket på ett syskon som inte finns. Längtan efter en liten är så förtvivlande stark.

Igår hade jag en riktigt mental break down. En sån där kväll när jag visste att allt skulle skita sig, men kunde inte göra något åt det. Jag låg och vippade ett tag på kanten innan jag föll. Efter en lång, kall och lite svajig tur neråt landade jag mjukt. Min älskade tog emot mig. Han lyfte mig och bär mig nu.

Jag är inte stark. Men jag har inget val än att fortsätta längs Fertility lane om vår dröm ska ha en chans. Det känns så förbannat orättvist och frustrerande vissa dagar och just nu är det riktigt svårt. Jag vill inte glädjas med andra längre, jag är avundsjuk och jag är arg. Jag har insett att jag måste få känna allt det om jag ska orka. Men det är svårt att inte låta det bli ännu en anledning till dåligt samvete. En dag, om jag tar steget över till andra sidan, den gravida, då mjuknar jag nog igen. Men till dess är jag glad om jag orkar hålla mig över ytan. Socialt liv? Det vore roligt om någon vän ringde då och då. För just nu orkar jag inte själv. Just nu har jag nog med att komma ihåg mig själv.

De som inte kämpat har ingen aning om hur det är att längta. De som fått sina barn på direkten, utan att ens fundera. De som planerat sina barn och största problemet varit om de ska hinna få en löneförhöjning till innan barnet kommer. De människorna vet inte hur det är att längta. Längta så att hjärtat blöder, längta så att det svämmar över. Längta så att inget annat blir viktigt. Jag försöker trösta mig med det, att mitt (mina?) barn är så otroligt efterlängtat och älskat. Och förbannat fint. Finare än något annat. Mitt barn, som är det vackraste på jorden. Som hjälper mig att ta mig samman när jag måste. Som jag älskar över allt annat och som jag lätt skulle hugga av min arm för. Mitt barn som önskar sig en lillasyster mest av allt.

Men Bebisguden (har börjat tappa tron på dig vid det här laget), om du nu finns tänkte jag bara tala om att jag har mer att ge. Jag har kärlek så det räcker till fler. Jag vill bli mamma till någon mer.

Amen.