Jag har känt mig så glad och full av förhoppning inför och under detta försök. Men nu är jag rädd. Rädd för att det sista försöket med Pergo ska sluta som det första gjorde i höstas. Det är bara dag 12 och jag har redan rejäla känningar i min vänstra äggstock (den högra känner jag som vanligt inte). Det känns för tidgit för en som brukar ha ÄL runt dag 18-19 i Pergocykler. Jag går från cool till orolig och nervös för att det här försöket ska behöva avbrytas. Vet fan inte om jag orkar med det en gång till?! På det viset är det bra att det här är sista försöket innan ivf. Då slipper man våndas för detta varje gång. Visserligen har man nytt att våndas över då, men just den här känslan att behöva avbryta ett försök för att kroppen helt plötsligt blir überfertil av lägsta dos Pergotime är inte kul. Utan Pergo inga ägg, med Pergo blir jag överstimulerad. Det har ju varit på gränsen flera gånger, men bara en gång har vi fått avbryta. Då fanns det tre fullstora äggblåsor och några till på gång… Inte läge att freestyla då liksom. Jag är också orolig att min läkare ska upptäcka något nytt knas i mina nedre regioner, att något blivit fel efter skrapningen eller så. Samtidigt som det så klart blir najs att förhoppningsvis få ett ok.
Är så disträ som man kan bli. Kan inte fokusera på jobbet. Fan! Jag som varit så lugn hela våren. Nu är jag tillbaka i mina gamla nojiga, skräckfyllda, nervösa, hoppfulla tankar. Och någonstans inne i hjärtat finns ett litet hål som aldrig kommer bli helt. Ett hål som påminner om den lilla bebis vi skulle ha fått i sommar. Som aldrig kommer.
De här tankarna gör mig så klen på något sätt. Jag känner mig så vek som inte orkar jobba normalt, som inte kan tänka klart eller åtminstone på rätt saker. Är förvirrad och bara så himla less på det här. Och maken min, han hänger inte riktigt med. Tänk om han kunde åtminstone fråga en gång varje dag “hur mår du idag?” eller ens nämna syskonförsöken. Det är alltid jag som får ta upp det eller förklara mig efter ett utbrott eller en gråtattack. Om han kunde förstå och tänka lite mer på allt som pågår i min kropp så skulle det helt klart underlätta. Det känns som att han är så otroligt säker på att vi ska lyckas nu och att han inte blir lika sårad som jag när det inte blir så. Tänk om han kunde få känna lite som jag. Tänk om han redan gör det?! Tänk om han kunde prata med mig om sina tankar och känslor och rädslor. För visst måste väl han också vara lite rädd? Vi pratar ofta om det här, men alltid på mitt initiativ och alltid på den nivå jag vill. Vi har det bra tillsammans, men jag saknar verkligen den här biten. Jag önskar att allt det här kunde påverka honom lite mer. Han kan väl få bli liiiiite disträ han också. Ha lite ont i sin ena testikel och oroa sig inför gynbesöket imorgon. Eller så kan han åtsminstone komma hem och krama mig och säga att jag är världens bästa fru som orkar gå igenom det här. Han kanske redan gör sitt bästa? Jag kanske ställer orimliga krav? Fanns det en mätare att köpa på Clas Ohlson skulle jag göra det. För jag behöver nog mer stöd just nu. Det är helt klart en sämre dag idag.
