Är nu inne på sjunde dagen med Gestapuran. Sjunde av tio. Framåt mitten av nästa vecka borde jag få blödningen och sen kör sista Pergorejset igång. Det känns så skönt att det blir ett avslut på det här. Att vi kan fokusera på annat under sommaren, istället för att räkna dagar. Skulle vi lyckas då (Själva? Som om?) vore det givetvis galet roligt, men det är inget jag förväntar mig eller ens drömmer om. Vi pratar lite om ivf varje dag, avdramatiserar det lite. För mig har det varit ett stort steg att ta, men nu känns det helt ok. Det skrämmer mig inte längre.
En annan sak som skrämmer mig lite är känslan jag får när någon berättar att de väntar barn. Jag har aldrig tidigare under åren känt så. Alltid har jag gratulerat och varit ärligt glad för deras skull. Men nu känner jag inte så längre. Jag vill inte att någon blir gravid före mig. Basta! Helst inte någon kompis som just träffat sin nya kille och blir väldigt mycket “hoppsan”-gravid. Inte för att det har hänt än, men jag är ständigt rädd för att det ska hända. Jag blir arg på mig själv för att jag känner så och jag trodde aldrig att jag skulle komma dit. Det känns så fult att känna så. Att det borde vara vår tur före dem. Att vi har försökt längre och att vi faktiskt har haft ett stabilt förhållande i massor med år och varit gifta i snart tre. Att vi inte skyddat oss sedan 2004 och borde få lyckas först. På jobbet slipper jag heller inte undan. Där har nästan alla i min ålder små bebisar eller nyss deklarerat att de väntar syskon till sitt barn (som givetvis kommer med välplanerat åldersintervall). Men det sköna med kollegor är att vi är så många och jag slipper sitta närmast och gratulera. Jag kan helt enkelt hålla tyst och det är så skönt. Med vänner är det värre. Jag vill inte ha den känslan av att jag är rädd att någon ska hinna före. Men vissa dagar är det bara så. Jag kan bli ledsen i kön på Lindex när tjejen framför står höggravid och betalar bebiskläder i storlek minismå. Andra dagar är bättre. Idag är det väl mitt emellan.
Jag känner mig så löjlig som stör mig på detta. Att jag inte bara kan acceptera att jag inte är som alla andra. Min dröm kommer aldrig bli sann. Jag måste hitta ett nytt sätt att förhålla mig till detta, så jag kan vända vår situation till något positivt. Jag vägrar bli bitter över detta. Bitterhet är bland det värsta jag vet. Men det är svårt att acceptera att köordningen inte gäller i gravidsammanhang.
Mantra: Jag ska bli gravid och det är bra med stor åldersskillnad mellan syskonen!
Vet du. Jag kände inte bara avundsjuka gentemot dom som blev hoppsan gravida utan även mot vänner som jag vet hade gått igenom IVF för att bli gravida. Det bara är så. En graviditet gör ont när man själv önskar mest av allt att få bli gravid. Oavsett hur önskad graviditet är. Tycker jag. Det bästa är ju om man kan prata med den som blivit gravid, om man är nära varandra, om att det så klart är jätte roligt men gör jätte ont.
Men det är helt ok tycker jag. Att känna så där. Det måste vara ok. Men det är klart, bitter vill man inte vara.
Det konstiga är att jag fortfarande blir avundsjuk, även fast jag har två prinsessor och just nu inte planerar ett tredje barn (även om jag väldigt gärna skulle vilja ha ett längre fram om det går). Känslan finns där ändå, den är så djupt rotad.
av: Tess den maj 16, 2008
, kl. 12:05 e m
Oh vad jag känner igen mig. Har en kusin med en som är 1½ och 2:an kommer i höst. När hon berättade det, precis i samband med vårt senaste försök gick luften bara ur mig. Jag tycker på nåt konstigt sätt att alla andra i vår närhet kan vänta till vi är där, sen kan de sätta igång…
Jag vet, sjuk tanke, men den är dock där… Nu har jag i och för sig världens underbaraste kusin som är hur omtänksam som helst, men det gör ändå ont.
Har också haft bekanta jag inte träffat under lång tid just av den här anledningen. Jag försöker intala mig att vi har andra saker i livet som gör oss lyckliga som dom kanske saknar. Och som du skriver, åldersskillnad är bra
Jag håller tummarna för er!
Kram
av: Zelda den maj 17, 2008
, kl. 6:56 e m
Jag vet inte om ordet bitter betyder något annat för mig än för dig? Men jag kan tycka att bitterhet är en helt ok känsla.
Ibland kan det vara bra att bara vältra sig i bitterhet och självömkan. För det är så förbannat orättvist det där med att vissa som verkligen har forutsättningarna att bli exemplariska föräldrar inte kan, medan andra som inte ens vill, blir hoppsan-gravida.
Jag tror också att det är bra om man vågar säga till nära vänner som blir gravida hur man känner. Att man just nu inte orkar glädjas med dem så mycket som man vill, men att man naturligtvis inte missunnar dem glädjen.
Tjejen i kön framför en på Lindex kan man dessvärre inte göra så mycket åt. Men min erfarenhet är att de man inte känner är jobbiga för stunden, men det är knappast dem man går omkring och tänker på senare.
av: Kattmamman (a.k.a Bridz) den maj 18, 2008
, kl. 9:30 e m