Vi hade ett riktigt break down i torsdags. Känslomänniska som man är tolkar jag allt. ALLT. Jag tänker, vrider, vänder och funderar. Hela tiden vill jag veta att det finns en väg vidare och jag vill veta vägen och om jag och maken har samma mål och samma väg framför oss. Vägarna kan se olika ut, men vi måste trots allt ta samma om det här ska funka.

Allt mer pekar ju för att det blir ivf efter sommaren (före skulle vi ändå inte hinna), vilket har känts jättejobbigt för mig. Kanske inte så mycket för att det skrämmer mig att genomgå själva proceduren, utan mer för att det är så definitivt. Nånstans var jag så naiv att jag hoppades att jag skulle tillhöra dem som blir spontant gravida efter första barnet, eller åtminstone att det skulle gå lika lätt som förra gången (två cykler Pergotime). Medan jag sakta börjar förlika mig med mig själv och vad som händer oss, så är maken redan där. Hans väg är snabbare än min och jag vet att det inte är konstigt i de här sammanhangen. Jag har skrivit det förut, men det går inte att tjata för mycket om. Nästan alla kvinnor jag stött på under den här resan (resorna) upplever samma sak. Vi är och vi lever detta, medan våra män står bredvid. Även om de har koll på dagar, behandlingar och sånt kommer de aldrig kunna leva i detta som vi kvinnor gör. Det är inte okomplicerade förutsättningar direkt och kräver mycket förståelse och kommunikation.

Vårt samtal i torsdags var svårt, men oerhört bra. Och viktigt. Utan det hade vi inte kunnat gå vidare med det här. Vi kom närmare varandra igen och våra vägar börjar räta ut sig framför. Vi snuddade nog till och med på varandras. Vi kom riktigt nära. Så, vad var skillnaden den här gången? Jo, jag grät inte ensam den här gången. För första gången på länge kändes det att vi är två om det här och att våra vägar ser lika ut. Och så måste det förbli. Vi vill mot samma mål.

Dagar och sånt där tajfs har jag inte alls koll på nu, bryr mig inte ens. Om ett par veckor kanske det känns annorlunda. Det är inte riktigt likt mig, som slaviskt skrivit upp varendra cykel de senaste fyra åren… Men nu njuter jag av det! Tror jag.