En hel drös tjejer hade träff i helgen. Tjejer som bloggar om eller har bloggat om sin längtan efter barn. De verkade ha haft jätteroligt och jag hade velat åka dit jag också. Men av någon anledning så har jag inte alls känt mig särskilt eftertraktad på en sån träff. Är det så? Det känns lite som när man gick i skolan och ville tillhöra en viss grupp, men inte fick. Kanske är det en dålig period eller hormoner som gör mig så lättstött. Men jag har aldrig tillhört något innegäng. Har alltid varit lite för töntig, eller för mycket mig själv, eller för självsäker och trygg (trodde de ja!), eller för feg, eller för kyrklig, eller föräldrar som brydde sig om mig… You name it. Men nu börjar jag tro att jag är totalt ointressant. Jag vet inte varför just jag hängt upp mig på den här frågan. Alldeles för ofta känner jag att man inte är tillräckligt barnlös (nåja, jag är inte barnlös numera men det har vi varit och numera är jag ofrivilligt flerbarnslös som Tisalen så bra kallde det för ett tag sen) om man inte har gjort ivf. Det är liksom höjden av olycka och har man inte nåt dit så har man inget att komma med, typ. Skitprat skulle jag säga. Ingen annan har gått i mina skor, ingen annan vet min historia och ingen annan kan mäta sin längtan med mig. Att jämföra på det sättet är helt främmande för mig, men trots det är det den känslan jag får om och om igen.

Jag skriver ju bloggen för min egen skull. Inte för att ha en länklista på 700 meter och besöksstatistik som knappt får plats på skärmen, som det känns ibland. (jodå, folk bloggar om hur högt upp på topplistor av mest lästa bloggar de är) Men då och då får jag en fin kommentar eller mail om att någon hittat hit och har varit i en liknande situation och att bloggen betyder mycket för den personen. Den stunden, DÅ är det så värt att blogga om det här. Att inte bara låta det damma i ett worddokument på hårddisken. Tack alla ni som stöttar och visar att ni läser! Det betyder så mycket att få feed back.

Vem vet, jag hade kanske varit välkommen på den där bloggträffen jag också. Just nu känner jag mig astöntig som skriver ett sånt här inlägg. That’s who I am! I’m a geek!

edit: Måste lägga till att jag faktiskt inte kunde åka på träff den här helgen, för vi firade vår lilla fyraåring så dagarna var full av paket, tårta och kalas! Ingen ska tro att jag bangade för att jag inte vågade komma. Jag hade nog åkt ändå, även om ingen skrek efter mig. Jag är sån, en man får stå ut med vare sig man vill eller inte. Eller nåt. Hihi.