Jag har grymma vårkänslor! Vill göra barn. Fyra veckor har gått sedan skrapningen och jag mår faktiskt väldigt bra. Jag ser framåt och vill försöka igen. Bara några veckor kvar nu… Om ingen blödning kommit inom 8 veckor kunde vi köra igång ändå, med Gestapuran då.

I lördags träffade jag en vän som blev gravid samtidigt som jag. Det kändes inte så jobbigt som jag hade trott, det gick bra. Vi pratade nästan inget om graviditet eller bebisar, vi hade fullt upp att hålla ordning på våra busungar tills de stupade i varsin famn framför Melodifestivalen. Jag är otroligt glad för hennes skull, att hon fick fortsätta vara gravid. Kanske kommer det kännas lite mer i hjärtat i augusti, när deras bebis kommer? Jag hoppas att jag hunnit bli gravid till dess, att jag inte behöver gå förbi det datumet jag skulle fått barn. Men det är ju inget jag räknar med längre. En sak i taget. När jag väntade A var min bästa kompis också gravid, bara ett par veckor efter mig, och min största rädsla då var just att någon av oss skulle få missfall. Att det skulle kännas jobbigt oavsett vem som drabbades. Den gången gick det bra för båda, vilket jag är otroligt tacksam för.

Men jag känner mig positiv! Och otålig. Jag vill börja försöka nu! Inte vänta. Hatar att vänta. Då kan ju verkligen inget hända.