Jo, jag längtar faktiskt att sätta igång igen. Jag och min kropp har fått en välbehövlig paus och mentalt börjar jag känna att jag faktiskt orkar igen.

Igår ringde jag kors och tvärs mellan bm-mottagningen jag gick på inskrivning hos (för att berätta om hur det gick och meddela att jag inte behöver någon ny tid på ett tag), specialist-MVC (där jag fick ma-n konstaterad) och den lilla, privata gyn-mottagning där vi gått och fått behandlingar. Jag var tvungen att få ett sjukintyg eftersom jag varit borta mer än 5 dagar från arbetet i samband med missfallet, men ingen verkade veta vem som skulle skriva ut det. Det löste sig till sist, när jag väl fick prata med rätt person. Alla jag pratade med bemötte mig på ett föredömligt sätt och jag kände att de samtal jag ringde var väldigt positiva och stärkande. Tyvärr är det inte alltid så man blir bemött när man ringer sjukvården.

När jag pratade med gynmottagningen vi går hos passade jag på att fråga lite om framtida försök och det kändes som att jag blev ännu klarare över hur det ska gå till. En plan kommer vi att lägga upp så småningom. På söndag åker maken på två veckors kurs till landet långt borta i väster och efter hans återkomst börjar det nog bli dags att planera igen. Det ska bli lite spännande att se hur min kropp reagerar på det som hänt och, om, och när jag får nästa blödning.

Jag skriver det igen. Jag mår faktiskt bra nu. Jag längtar efter framtiden!