Kroppen har funnit sig själv igen och nu slipper jag fysiskt påminnas om graviditeten som en gång var. Det känns bra. Jag börjar känna mig stark och revanschsugen.

Mina egna tankar har snurrat igång om framtiden och kommande försök. Jag känner att vi behöver prata om det tillsammans, maken och jag, innan jag skriver mer om det här.

Flera av mina barnlängtansvänner har de senaste veckorna testat positivt och det är jätteroligt! Jag önskar av hela mitt hjärta att de slipper gå samma väg som jag till mötes. När jag blev gravid skrev jag här i bloggen att jag hade nått första delmålet och att det var lång väg kvar. Men jag kunde aldrig ana då, att det verkligen bara var ett delmål jag nått. Att det aldrig skulle gå hela vägen. Jag har alltid varit så positiv och tanken på missfall finns inte förrän man möter den ansikte mot ansikte. Att dessutom behöva gå i flera veckor och tro att man är gravid, fast man inte är det (inte i den bemärkelsen att det kommer att bli ett barn åtminstone) är ännu värre. Jag hoppas innerligt att dessa nygravida tjejer får nå slutmålet på sina gravidresor. Själv trillade jag av tåget när det lämnade perrongen. Och visst känns det lite i hjärtat att jag var den som ramlade. Som när jag gick i lågstadiet och blev bjuden på kalas hos populära tjejen, för att dagen efter få inbjudan tillbakadragen. Då kallades det mobbing. Den här gången kallades det “otur”.

Jag vet ju att det är vanligt med missfall, och jag har fått många kommentarer på olika nätforum (inte barnlöshetsforum) i stilen “Jag har också varit där.” eller “Jag vet hur det känns.” Och visst har de rätt på ett sätt, de har också fått missfall. Men att veta hur det känns att behöva gå igenom behandlig på behandling, till sist lyckas, få missfall för att sen behöva börja om den här fertilitetsskiten. Nä, det gör de inte. Fina Bridz skrev för ett tag sen att alla som har svårt att bli gravida borde vara vaccinerade mot missfall. Jag håller med. Visst är vi lyckligt lottade jämfört med de som inte har något barn alls, eller har andra bekymmer. Men min sorg kan jag inte mäta med andras. Min situation är unik för mig och mina känslor är just mina.

Nu har vi blivit ännu en erfarenhet rikare. Men till vilken nytta? Nu är jag mest arg och frustrerad. Ibland är jag avundsjuk och förbannad. Ledsenheten har gått över. Jag har nog nått en ny fas av det här. Kanske är det dags att börja se framåt igen? Kanske vågar vi det nu? Min ilska ska göra mig stark så vi orkar börja om. Vilken väg vi ska gå vet vi inte än, men jag ska ladda upp med jävlaranamma inför mötet med bebisguden! Jag ska vinna den här gången!