Det är min födelsedag idag. Och min kropp dummar sig. Inget ovanligt i sig förstås. Den har ju alltid varit dum. Den vill inte producera.

I en vecka har jag mått allmänt uschligt. Brösten har spänt, magen har dragit, jag har mått illa och inte varit sugen på kaffe. Typiska tecken. Jättetypiska. Idag var jag tvungen att testa. Det har gått tillräckligt lång tid sedan förra mensen att det borde kunna visa positivt. För säkerhets skull valde jag CBs digitala. Minuset lyste som en hån mot mig.

Trots det drog jag faktiskt en lättnadens suck. Vi har mycket framför oss och lite osäkert ekonomiskt när vi just köpt hus (läs: dragit på oss en massa nya kostander…), så om man fick välja skulle jag välja att inte bli gravid just nu. Jag måste hinna jobba mer först, så jag får FP. Hade vi bott kvar i lägenheten hade det inte gjort lika mycket. Då hade det löst sig.

Nu är det ju ingenting att oroa sig över längre, testet var ju jättenegativt. Men jag kan ändå inte låta bli att bli lite sorgsen. Varför signalerar min kropp så starkt? Varför kan den inte fungera som den ska? Förbannade. Förbannade. Förbannade vad jobbigt.