Att ladda Puregonpennan var ingen match.
Att sticka den i en blå boll var inga problem.
Att trycka in dosen var lite trögt, men nu vet jag det.
Att hämta ut prylar på Apoteket gav mig frikort på medicin för första (och förhoppningsvis sista) gången i livet. Tack för högkostnadsskyddet!

På onsdag gäller det på riktigt. Då ska jag ta första dosen, börjar på 125 IE. Jag tror det kommer gå bra. Jag känner mig redo.

Hade dessutom turen att få Ovitrelle som ägglossningsspruta, så jag slipper krångla med att blanda pulver och vätska. Det är bara att sticka in och trycka. Jisses, det här hade jag faktiskt aldrig kunnat tro för ett tag sen. Att jag skulle känna mig redo att ge mig själv sprutor. Det vi går igenom nu är något unikt och speciellt. Jobbigt så klart, men, klarar vi det här (det gör vi!!), så klarar vi nog allt tillsammans!

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Alldeles nyss höll jag på att ge upp hela grejen. Fler hinder nu och jag vet inte hur jag ska palla. När äntligen mensen kommit så skiter sig något annat.

Bm L ringde för att boka in en tid för injektionsteknik. Hon hade fått svar från CvL och de hade fullt v 36, vilket innebär att skulle få skjuta på ÄP en vecka. Det går icke. Maken är bortrest hela v 37, många mil bort på kurs. Jag lät nog lite bedrövad, så hon sa att hon skulle ringa CvL igen. Efter ett par långa minuter (och tusen små böner) ringde hon och berättade att de klämmer in mig v 36 i alla fall! Gud är god! Och L är god! 

På måndag ska jag dit och lära mig skjuta Puregon. Maken ska med. Han ska inte tro att han slipper undan från nålstick… haha! Och om en vecka är det dags på riktigt. Då börjar sprutandet.

Hihi, tänk att lite blod kan höja stämningen!

Som ni redan förstått har jag mens. Inatt kom det omisskänliga molandet och nu är det röda, fina här. Vackra, fina mens! Troligen kommer jag aldrig någonsin mer höja detta röda elände till skyarna, så det är lika bra att ösa superlativen med jag är på humör. Egentligen tycker jag mens är kvinnligt, vackert och bra, men i min värld har det blivit förhatligt. 

Aldrig har jag blivit så lättad över att se det. Det känns så bra, nu blir det sprutstart som det är tänkt nästa vecka. Shit, vad bra! Ringde mottagningen och förklarade att jag behövde en tid hos bm för att lära mig spruta och bm L som sköter det skulle höra av sig under dagen. På spraydag 13.

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Rubriken säger allt. Läget just nu är:

- Huvudvärk i varierande grad. Dock överkomligt, mest irriterande. Inget pillertrillande är nödvändigt.
- Dåligt tålamod och kort stubin. Om det finns något som heter Freudiansk felskrivning så kan jag berätta att jag gjorde en nyss, skrev tålamord… det beskriver mitt tålamord (eh?) rätt bra.
- Är rätt känslig och gråtmild.
- Ingen mens. Nähejdå, här ska inte samarbetas…

Men trots allt så mår jag ganska bra. 90% av tiden är jag glad och mår bra. Och fysiska krämpor är jag rätt tålig av, det är när det sätter sig på psyket jag blir rädd.

Det händer inte så mycket och jag har inte så mycket att skriva om vad det gäller ivf-en just nu. Jag bara sprayar ju. Och väntar.

Nu har jag läst igenom papperena från CvL ordentligt och där står att blödningen ska komma 7-14 dagar efter man börjat spraya. Har den inte kommit inom 14 dagar ska man höra av sig till sin läkare. Så nu kan jag lugnt spraya vidare. De borde höra av sig den här veckan ändå för att boka en tid för injektionsteknik, eller vad det kallas. Jag känner mig fortfarande förvånandsvärt lugn inför sprutandet. Det känns helt ok och inte alls oöverkomligt. Jag ser nästan fram emot det lite. Har jag stuckit mig själv med nål, kan jag klara allt liksom… Det är ett stort steg för mig, som tidigare svimmat när jag fått en spruta! Heja MOE!

Nu är jag gladare igen.

Är på spraydag 10 och har fortfarande inte fått någon mens. Jag ringer imorn och hör mig för lite med gynmottagningen. Kanske gör det inte så mycket, kanske blir det strul. Bara det inte drar ut på tiden allt för mycket så hela ivf-en skiter sig. Maken är på kurs många mil hemifrån om några veckor och det får inte bli ÄP då. Då går jag i taket!!

Jag träffade bloggvänner igår, som värmde hjärtat. Tusen tack alla ni!

På spraydag 8 sprack det. Mitt prickfria sprayande och pillerknaprande. Regnet öste ner (och gör visserligen fortfarande) och efter ett riktigt utbrott imorse, inklusive övertrassering på dåligt-samvete-kontot, så kom jag till sist till jobbet i våta skor. I samma sekund som jag öppnade dataväskan insåg jag att jag missat att spraya. Jag svor långa haranger i tysthet, ringde maken och vi kom överens om att jag åker hem på tidig lunch istället för att vända direkt. Vi har en bit hem och regnovädret gör att jag inte kör särskilt fort.

Nu till nästa delikata problem. Jag har ännu inte fått någon blödning. Slutade med Gestapuranet i lördags och det brukar ta ungefär fyra dagar innan blödningen kommer. Idag är det sjätte dagen sen jag slutade.

Och vad händer då i MOEs hjärna? Jo, tankar börjar mola om att det faktiskt fanns en äggblåsa på vul-et vid förra gynbesöket. Jag minns inte vad hon mätte den till, för det var inte viktigt då. Men hon sa något i stil med att “den här skulle ju kunna bli något”. Men vi beslutade att inte vänta på den och försöka, eftersom vi inte lyckats av oss själva hittills på fyra år… Jag tror verkligen inte att jag är gravid. Men det stör mig så in i bängen att inte blödningen kommer som den ska. Varför kan inte kroppen bara funka och göra som den blir tillsagd? Nu när vi äntligen kommit så här långt, nu när vi är så positiva till ivf. Allt har ju funkat så bra hittills.

Jag har läst att om man inte får någon blödning ska man kontakta gyn, för då kan det finnas en äggblåsa kvar som måste punkteras. Annars kan den ligga kvar och se till att det fortsätter produceras hormoner. Själva tanken med nedregleringen är ju just att stänga av kroppens egen hormonpåverkan. Hoppas det inte är så i mitt fall, utan att blödningen hittar hit snart. Jag vill bara att det ska flyta på lite och inte strula. Jag har ju gjort allt jag kan, ätit mina Gestapuran för att skölja ut den där envisa blåsan…

Men först ska jag komma i fas med sprayande alltså. En kollega frågade mig om jag inte kunde jobba hemifrån under eftermiddagen, så jag ska slippa åka tillbaka. Det var ingen dum idé, förstås. Vi får se.

Wow, det går framåt. Innan all medicinering började kändes det ju som en evighet fram till beräknad äggplocksvecka. Men nu har jag ju redan ätit färdigt mina Gestapuran och sprayat i sex dagar! Imorgon borde “mensen” komma, bara kroppen samarbetar nu. Tidigare har jag fått blödning fyra dagar efter avslutad Gestapurankur, så jag hoppas att det blir samma sak den här gången. Nästa vecka borde bm L höra av sig. Det är hon som ska instruera hur injektionerna ska tas.

Ibland känns det här så avlägset och långt fram. Men tiden rör ju på sig! Om en månad borde jag ha ett embryo i mig och den tanken är svindlande! Det är ju mycket som kan hända på vägen, men något stackars ägg borde det väl bli? Och alla spermier kan ju inte simma baklänges, som maken så befriande uttryckte sig för ett tag sen. Nä, än är vi positiva.

Sprayen smakar inte hallonsaft direkt, men något glas vatten råder bot på äckel-ättickssmaken rätt bra. Och än så länge har jag inte glömt någon dos. Jag antecknar duktigt på förpackningen också. Skolboksexemplar hittills. Min stickrädsla har nästan utplånats. Nu ser jag det hela som en cool prövning i “Jag ska sticka mig själv. Fan, vad jag är bra!”-stil. Jag andas tillförsikt och jag vågar tro på det här. Ivf måste vara grejen för oss. Punkt.