Lilla 2:an är ju här nu. Därför uppdaterar jag inte så mycker här längre. Han finns hos oss och mår jättebra, men själva längtan efter honom är ju över. Den här bloggen handlade om just den längtan, så jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om här längre.

Jag hade tänkt avsluta längtansbloggen med en förlossningsberättelse och den kommer om ett några veckor. Jag jobbar på den. Förlossningen var snabb och bra på alla sätt, men minnet är bra men kort och därför vill jag inte skriva färdigt den förrän jag har läst journalen från förlossningen. Den får jag inte förrän på efterkontrollen som jag ska på 27/7.

Jag börjar lärs mig hur livet med två prinsar kan vara och sakta men säkert finner vi våra nya roller. Lille A tycker mycket om att vara nära och vill gärna lära sig allt nu på en gång. Sova på dagen är underskattat tycker han, även fast han ibland är så trött att ögonen rullar. Nätterna går jättefint, då sover han bra och många timmar i sträck. Oftast blir jag bara väckt en gång för att amma. Värmen är jobbig för oss alla nu, men vi håller oss i skuggan så gott det går och vädrar ur huset på kvällarna. Vi andra i familjen kan ju svalka oss med bad och vi försöker svalka av lille A så bra det går också.

Han var lite liten när han kom, men det har inte gett några som helst problem. Allt har gått fint och han äter och växer som  han ska. Nu väger han nog runt 4 kg och blev sju veckor i tisdags. Han rullade från mage till rygg innan han var två veckor och har fortsatt vara lika aktiv och rörlig. Det blir inte en lika lätt match som med storebror gissar jag. Här kanske man kan bl av mig gravidkilona lite snabbare…

Nu sover han gott i sin vagn. Jag och storebror ska sätta oss under parasollet och färglägga lite bilder tillsammans. På återseende.

Här är vår minste prins Axel.

Det här inlägget blir lite besvärligt att skriva, har nämligen bara en hand ledig. Jag sitter med en liten Axel på armen, som tycker att mammas tutte är bästa platsen på jorden.

Han föddes igår morse, kl 7.56, efter en snabb och toppen förlossning. Han var rätt liten, 2570 g och 48 cm, men han var så pigg och ammade direkt efter förlossningen så vi fick komma upp på familje-BB ändå. Han och jag mår jättebra och idag valde vi att åka hem. Han är värsta mönsterbebisen och äter och bajsar som han ska.  Imorgon ska vi tillbaka för 48-timmarsläkarundersökningen och PKU-prov.

Bilder och förlossningsberättelse kommer när jag har två händer fria.

Alla jag mötte förra veckan, som har med min graviditet att göra, var så säkra på att jag skulle föda innan veckan var slut. Den förra alltså. Nu är det en ny och jag sitter här hemma med bebis i magen. Idag har varit en ok dag, varken bra eller dålig. Jag fick sova ut imorse, för av någon anledning lyckades jag somna om när M och A hade åkt imorse. Det har inte hänt på länge och tack vare det var jag ganska utvilad ändå, trots att jag sover så dåligt på nätterna nu.

Efter två rejäla frukostar (utan någon paus emellan egentligen) så åkte jag in till SMVC för min läkartid kl 13.15. Nästan en timme försenad kom Dr B och vi fick se vårt lilla mirakel igen. Det är nog den enda behållningen vi har av de där kontrollerna jag går på  nu, förutom tryggheten att få veta att allt är står rätt till förstås. Dr B är så himla bra, han tar sig alltid tid att kika lite extra på bebisen och han försöker alltid hitta en fin bild åt oss på ansiktet. *glad* Flöde och vatten var jättefint, men jag fick en ny tid till onsdag och fick sitta med CTG som vanligt innan jag gick hem. Dr B ville se om det hade hänt något med livmodertappen och passade på att göra en ny hinnsvepning också. “Jag drog lite”  var dagens kommentar. Tack, jag kände det.

Inte så mycket nytt att rapportera alltså. Humöret är lagom just nu. Ska kanske sy lite? Behöver blöjförvaring i vårt trånga badrum i alla fall. Och jag sa till maken att det är ok att han är i Sthlm imorgon på seminarium. Jag har slutat tro på att såna dumma infall skulle sätta igång något. Kanske ska jag rent av trotsa kroppen och vara med i Vårruset också. Eller nä förresten…

Jag förstår fortfarande att alla bara vill muntra upp mig, men det jag skriver här är min verklighet och just nu är den inte alls så lätt. Idag har varit en riktigt bra dag, men igår var det stora bryta-ihop-dagen för mig. Allt som kunde gå fel gick fel och jag var dessutom jättetrött och hade ont. Jag har knappt sovit på två nätter nu, vaknar hela tiden och kan inte röra mig utan att det gör ont i höfter, fogar, mage och rygg.

Idag har det varit bättre som sagt och då känns det lättare med allt. Vi har haft en bra dag tillsammans hela familjen, pratat och skrattat. Jag är dessutom lovad fotbad och massage ikväll och sånt är ju alltid trevligt. Vi har fixat här hemma och det lättar min mentala stress massor. Vi har till och med hunnit med saker på den långa att-göra-listan som vi inte ens trodde att vi skulle hinna innan bebisen kom. Det känns så skönt och gör det lättare att bara vara nu.

A har kryssat 38 kryss i bebiskalendern och han förstår ju att det är nära nu. Han undrar och frågar en hel del och känner naturligtvis av våra funderingar nu. Det märks framför allt i att han är väldigt mammig och pappig. Det är klart, han står ju också inför en ny roll och när man är fem år är det inte så lätt att veta vad man ska förvänta sig. VI vet ju inte ens hur det ska bli så hur ska han kunna göra det?

Imorgon är det dags för ny koll på Specialist-MVC igen. Det är ju skönt att få komma dit och se att allt är bra (förhoppningsvis!!) så klart, men ganska påfrestande att komma dit om och om igen. Särskilt nu efter helgen. Förra veckan hoppades de som skulle jobba helg på förlossningen att vi skulle ses där, men så blev det ju inte. Jaha, kommer du igen? Har du inte fött än? Nä.

Nu ska jag lägga mig på soffan, vänta in det där fotbadet och dricka mitt hallonbladste.

Tack för alla fina kommentarer! Självklart läser jag dem!!

När jag födde barn för drygt fem år sen så spelades ironiskt nog Ont, det gör ont med Lena PH på radion på förlossningen. Idag när jag åkte in till sjukhuset hörde jag Hasle med Hurtful i bilen. Kunde det betyda något? Haha, aldrig har jag varit så bra på att leta efter tecken och räkna ut vilka dagar bebisen ska komma på. Varje dag finns en ny anledning att föda barn. När Hurtful lagom hade klingat ut ur bilstereons högtalare så kom jag på det. Bebisen kommer på tisdag kväll! Jo, för då körde jag förbi skyltar som talade om för mig att på tisdag mellan 19-19.40 ska vår närmaste väg till sjukhuset vara avstängd. Då ska det springas Vårrus där nämligen. För att göra det hela ännu mer komiskt så är jag faktiskt anmäld till nämnda lopp. Big Haha!! Jag hade verkligen velat springa i år igen, för att putsa tiden från förra året och äta en käck pick nick efteråt med glada kollegor. Men nä. Så blir det inte. Fast… om inte ungen kommit ut till dess så kanske jag ska masa mig runt de fem kilometrarna; det borde ju kunna framkalla vräkning?

Det finns inte så mycket att rapportera från sjukhusbesöket heller. Flödet var bra och bebisen badar fortfarande i gott om vatten. Vi kikade på lilla nästippen, hjärta, aorta och bebisen gjorde kanonfina andningsrörelser med diafragman. Dr B lyssnade på mig när jag berättade om min konstiga värk i högra lårmuskeln och trodde som jag att det är muskelfästen och nerver som kommer i kläm när bebisen gympar. Han är rolig Dr B. Idag undrade han “Hur länge ska vi hålla på med det här då?” Men han ville ändå ha mig tillbaka på måndag. Efter en perfekt CTG-remsa önskade jag trevlig helg och studsade jag nerför trapporna.

Eftersom sjukhuset hade ett planerat strömavbrott för att testa sin el-back up så fanns inga lampor på toaletterna. Så jag bilade hem till ännu mer gravida N (bf idag minsann!) och lånade toan. Passade på att ta med henne ner till hamnen för att äta god sallad och vi beklagade oss en stund tillsammans. Efter en promenad på stan, med latte i solen på Wayne’s, och sjuttiotre sammandragningar fick N skjuts hem igen och jag hämtade världens gladaste och finaste A på dagis.

Äsch, nu tar vi helg. Jag har ju ändå tid på SMVC på måndag igen. Det vore ju tråkigt att inte få träffa dem igen. (hm, vet faktiskt inte ens själv om jag är ironisk eller inte längre…) Dessutom ska vi få kulbesök här hemma i helgen och det vill jag inte missa! Nu ska jag ut i solen och blåsa såpbubblor med bästaste A!

Förresten alla tjuvläsare! Kommentera lite vettja!

Igår var en riktigt jobbig dag. Allt som kändes så bra i onsdags var borta igår. Allt kändes eländigt och tråkigt och otroligt frustrerande.

Bm-besöket i onsdags gav inte så mycket. Visst, hon kollade bltr, hjärtljud och mätte magen men inget av resultaten var ju någon nyhet då jag kollat allt bara några timmar tidigare. Magen hade vuxit lite, helt enligt tillväxt-UL tidigare samma dag. De andra värdena minns jag inte ens, snacka om att man börjar bli blasé.

Ska snart åka iväg till SMVC igen, för UL nr 11 och troligen ny omgång med CTG-maskinen. Om allt ser bra ut idag så verkade det inte finnas någon anledning att jag kommer dit så här ofta menade Dr B i onsdags. Men de tror ju å andra sidan att jag inte ska dyka upp där idag… Varje gång jag kommer dit säger de att de trodde jag hade fött nu och hur uppmuntrande känns det då?? Det känns som ett stort misslyckande varje gång och jag är inte på topp längre.

Folk ringer som dårar för att fråga hur jag mår, om jag känner något eller om det kanske är något på g? Roligast (?) var svärfar som undrade om vi skulle komma på makens morbrors inflyttningskalas på lördag, i Stockholm. Jag förstår att alla menar väl, men ärligt talat… JAG ORKAR INTE MER! Jag orkar ine behöva svara att allt är som vanligt och att jag mår bra och känner ingenting. Snart slutar jag svara i telefon.  Jag lovar att när det väl händer något så ska vi inte glömma bort er. Herregud, jag har ju till och med två veckor kvar till bf. Tänk de stackare som går över tiden på riktigt?! Hur mycket terror får inte de uppleva? *huvva* Och tänk på alla som adopterar, som inte har aning om hur länge de ska få vänta! Jag vet ju i alla fall att vi kommer att få träffa vår bebis inom några veckor.

Eftersom jag födde A i v 37+4 så är allt efter det övertid för mig. Jag visste ju innan att det inte alls behövde bli likadant den här gången, men hur lätt är det att lura psyket egentligen? Sen när tillväxtkurvan började avvika på samma sätt som den gjorde förra gången inbillade jag mig att allt nog skulle bli lika. Inuti hjärtat är jag faktiskt glad att Lillebror vuxit lite mer än Storebror gjorde så vi kanske slipper de komplikationer som var förra gången. Men nu längtar jag väldigt mycket efter dig, Du Lillebror som är där inne. Vem är du? Hur ser du ut? Blir du lik Storebror? Det är många som längtar efter dig nu.

Jodå, dagens viktskattning visade att Lillebror faktikst har vuxit lite till. Heja Lillebror!! Det bådar gott inför kommande bb-vistelse, då jag helst åker hem så fort det går. Flödet och fostervattenmängden var fortfarande ok, men jag ska tillbaka på fredag igen. De vill inte riktigt släppa mig nu när jag har varit där så mycket.

Efter UL gick vi in i rummet där jag skulle sitta med CTG-remsan. Jag sa till M att det är typiskt att jag kan ha många och rätt täta sammandragningar hemma, men aldrig när jag har suttit där. De kopplade in CTG-n och jag skickade M tillbaka till sina arbetsuppgifter. Jag hann sitta fem minuter innan jag fick en redig värk. Den låg uppe på 99% i över en minut och två bm stod ivriga bredvid och hoppades få skicka ner mig till förlossningen…. Tji fick de, för hemma är jag.

Kul att allt såg bra ut i alla fall. Känner mig nöjd med det, det känns helt ok. Även om jag gärna föder barn vilken sekund som helst nu, så är det ju ändå bra om bebisen får växa till sig lite mer. Idag skattades vikten till -15,2% ungefär. Roligast var ändå när Dr B såg oss i väntrummet “Nämen, vad f*n. Har ni inte fått barn än??” med ett stort leende. Sorry B, magic finger hjälpte inte!

I eftermiddag är det vanligt bm-besök inbokat, vad hon nu kan tillföra. Fick lämna urinprov och de kollade bltr på sjukhuset. Men jag kan ju alltid beklaga mig lite hos henne och skälla lite för att hon sa att vi nog inte skulle ses idag… Det blir en anledning för mig att ta mig in till stan i alla fall. Har ändå ärenden att uträtta och så kanske man kan slå till på en god glass någonstans i solen? Om det inte hinner bli regn till dess vill säga. Det mesta känns ju rätt oförutsägbart just nu. Både vad det gäller väder och bebisar.

Jag hittade den här listan på www.sjalbarn.se över saker man kan göra för att få igång en förlossning. Helt ovetenskaplig, men jag har ändå prickat av en del:

- Äta färsk ananas  Check!
- Ha sex; färdknäppen Check!
- Putsa fönster Nä, men speglar
- Springa i trappor
- Gå nedför trappor Check!
- Massera bröstvårtorna Check!
- Storstäda Check!
- dricka champagne
- äta kokosbollar
- kryddstark mat
- långpromenad
- ikeabesök Räknas  ensamhandling på ICA Maxi?
- dricka hallonbladste Check!
- planera in middag och bio el liknande
- ricinolja (ajabaja farligt men kan funka) No way, inget sånt!
- göra färdigt bebisprojekt (sy klart, sticka klart osv) Check!
- ut och cykla
- basilikate
- amma Barnet är ju för bövelen kvar i magen??!!
- mirakeldrycken Har jag inget recept till
- ligga på spikmatta
- ge upp; det kommer ingen bebis Typ

Nä. Det verkar bli besök på SMVC imorgon bitti trots allt. Dagen har bara bjudit på sammandragningar som vanligt, några lite ondare men inga värkar. Blod och slem också, för den som bryr sig. (jag kommer göra det när jag läser och minns senare)

Undrar hur länge de vill ha mig springandes där uppe på SMVC innan de ledsnar ihop totalt? Jag känner mig lite besviken på kroppen. Vill ju så gärna att det ska få sätta igång av sig själv. Även om flöde och fostervattenmängden var bra igår, så finns det ju en anledning till att bebisen inte växer och det skulle kännas så mycket tryggare att ha honom på utsidan. Det lät på Dr B som att man inte vill att han stannar kvar allt för länge där inne nu, då det kan gå ganska fort innan det blir dåligt. Den som lever får se.

Kl 9.15 är det dags för UL.

Är återigen hemma efter ett besök på SMVC. Vi känner varandra där uppe numera.

Fick träffa dr B (som jobbade på KL för sex år sen när vi gick där för att bli gravida första gången) och han hade en AT-läkare med sig. Därför fick vi nog ett extra utförligt UL, där varenda värde och mätning förklarades noga. Flödet var jättefint och fostervattenmängden precis lagom. Han ville känna på livmoderhalsen för att se hur mogen den var och jag var öppen för dryga fingret och mogen. Han gjorde en hinnsvepning (fytterackarn så obehagligt och ont det gjorde!!) och sen fick jag sitta med CTG-remsan. Ska tillbaka på onsdag morgon, men han hoppades att vi inte skulle ses då.

Det började sticka och mola direkt när jag gick därifrån och för att utmana lite tog jag faktiskt trapporna ner sex våningar… När jag kom hem nyss så gick jag på toa och när jag torkade mig var där minsann lite blod på papperet. Så nånting triggade han i alla fall.